qui vivra verra

Vart tar tiden vägen när den har spenderats?

Vi lägger så jävla mycket tid bakom oss och sen är den bara spårlöst försvunnen. Begreppet tid är i sig så jävla flummigt. Innan man myntade det, fanns det ens en uppfattning om tid? Om man aldrig ens kommit på tanken att ge det faktum att dag går till natt och sedan vidare till dag igen, då kanske tiden inte hade varit så viktig.

Hur vet man ens att tid existerar? Vi kan väl lika gärna vara fast i en ändlös loop av samma dag och samma natt. Nu är man ju smärtsamt medveten om att årstider växlar och så vidare, så det argumentet håller inte riktigt. Men, tänk om.

I slutändan blir tiden inget annat än minnen, bra såväl som dåliga.

Tror att den här helgen av solitude has fucked up min hjärna.

Tillbaka i Borlänge, efter några trevliga dagar i Uppsala och Stockholm.

Tågresan hem inleddes med att killen framför mig, kvinnan snett framför mig och mannen på andra sidan gången alla snackade i sina mobiler. En snubbe som satt bakom mig skrev sms hela tiden och han hade såna där vackra pipljud på sin telefon varje gång kan tryckte ner en knapp (vem har det egentligen?!).

När alla pratat klart plockade killen framför mig fram sin Macbook och satte i knät. No problems there… tills han drog ner den där oerhört vackra rullgardinen, för att undvika reflektioner i sin skärm. Det vackra och vårsoliga landskap som jag satt och stirrade ut i (och drömde mig bort från), byttes ut mot en grå och deprimerande vägg av plast. Man tackar. Vissa människor vill tydligen inte se världen.

Då var jag tvungen att kolla ut genom fönstret på andra sidan av tåget. Men sånt vill jag inte göra, det blir nästan som att se ut på livet genom en annan människas ögon.

Jag vill titta ut genom mitt eget fönster.

Då har vi (jag och Helena) dragit igång med exjobbet. Hade första mötet idag och resultatet av det känns mycket bra!

Vi ska undersöka webbtidningar kontra tryckta tidningar och vad man vinner/förlorar på att använda sig av webben för tidningar istället för att ha fysiska, tryckta tidningar. Utöver det kommer vi att göra en redesign av en befintlig tidning och vi har fått fria händer! Det kommer bli grymt roligt, helt enkelt. Eftersom vi jobbar grymt bra tillsammans så hyser jag inga tvivel om att resultatet kommer bli nothing short of fabulous.

Efter mötet träffade vi Denisa och Hanna, som också var här i Stockholm och jobbade med sitt exjobb. Det var trevligt, vi käkade, snackade och sen blev det lite vandring i affärer. Jag lyckades bli sjukt trött under tiden vi käkade dock, trodde jag skulle somna inne på Wayne’s (trots den ljudliga miljön och trevliga sällskapet). Hur som helst så var det roligt att vi kunde ta lite tid och chilla lite tillsammans =).

Har för övrigt kommit till insikt om att Gamla Stan verkligen är mitt drömhood. I love it, där vill jag bo! Först ska jag bara bli lite miljonär.

Stay tuned för mer info om hur exjobbet fortskrider, kommer nog bli mycket snack om det framöver.

Toodles!

Tillbaka i Borlänge, för några dagar åtminstone. Sen blir det Uppsala och efter det bär det av till Stockholm. Det blir hardcore exjobb!

Nu är det inte många dagar kvar här… så jävla skönt! Misstänker att det kanske blir sommarkurs på Karlstads Universitet och boende i Staen i sommar. Men jag hoppas på jobbet i Stockholm, allra helst med min kompanjon Helena (aka Satan) vid min sida, haha =). Men det skulle vara rätt skönt med en carefree-sommar i Staen, så man får hänga lite mer med la familia där. Vi får se helt enkelt, vi får se.

Toodles!

Ibland får man ”moments”. Det kan vara bra, de kan vara dåliga, de kan vara i princip vad som helst. Utan anledning blir man bara överöst med känslor från ingenstans.

Det blev jag igår, under min busstur hit till min familj. Jag satt i bussen och stirrade ut genom fönstret och vinkade hejdå till Borlänge. Helt plötsligt var jag bara glad, helt obeskrivligt glad bara. Om det beror på att jag var på väg från Borlänge, det vet jag inte (men det är nog mycket, mycket möjligt). Eller så berodde det på att jag tillfälligt bytt ut all Cradle of Filth i min mp3-spelare till lite mer upplyftande musik (intet ont mot CoF dock, men allvarligt talat, så jävla glad musik är det ju inte).

Så nu sitter man här, fast i något mellanting. Nästa vecka blir det exjobb och full rulle igen. Men nu, just nu, så är allt liksom ingenting. Det är en väldigt konstig känsla.

Spring i benen, you know. Get it?

Nu känns det att det börjar bli vår, luften är liksom annorlunda på något sätt. I like it, det är verkligen på tiden. Allt blir annorlunda på våren, av någon underlig anledning. Folk ser annorlunda ut och man ser på folk annorlunda mot vad man gjort under hösten och vintern. Don’t know why.

Är det inte på våren som man brukar säga att folk blir kära? Vårkänslor… real or not, they’re kind of nice. Jag tycker att man borde ändra så att året börjar när våren gör det. Det skulle bli en så mycket bättre start på året än januari, då har man bara allt slask och en massa kyla att se fram emot (om det nu är något att se fram emot).

Månskenssonaten måste vara det finaste musikaliska stycke som någonsin har skapats. Listen to it!

Har ungefär tre månader kvar här i Borlänge. Undrar om man ska försöka åstadkomma något under den tiden (utöver exjobb förstås). Fast, vad skulle det vara i så fall?

Time for design… slutinlämning idag och jag måste göra klart noterna i årsredovisningen. Det är fan det tråkigaste jag någonsin har gjort när det gäller grafisk design. It is nothing but a big, fat, fucking… blä.

I’ve got some problems, so I’m constantly bitching.

Over it. Done. Motherfucking tired of it. Det är nog dags att vakna nu.

Jag vet inte vad det är med mig idag, tror att jag har blivit indoktrinerad med hopp, läskiga tanke. Jag har tröttnat på att vara Pessimisten. Det har aldrig fört mig till något bra ställe. Jag påstår inte att jag tänker bli Optimisten nu, men Miss I-hate-everything-and-everyone is going, going… gone.

Changes, they suck hairy ass, men de är ett nödvändigt ont.

Att vara pessimist är ganska konstigt, det är en motsägelse i sig självt. Man klagar på allt och alla och man tycker alltid annorlunda, man är alltid tvärtom. Men av någon underlig anledning så har folk en tendens att uppskatta det, de tycker att det är roligt. Man är så jävla uppenbar. Om alla säger ”vitt”, så är ens naturliga motreaktion att säga ”svart”.

När man är pessimist så är hela livet ett onaturligt läge att befinna sig i. Människans naturliga läge är att vara död, att inte finnas. När jag tänker efter… så är det faktiskt inte så jävla kul att gå runt och känna så. Ännu värre är det när man börjar ändra sig och ser andra saker i livet, som faktiskt betyder någonting. Man blir splittrad, frustrerad och totalt jävla jätteförvirrad. Under konstruktion… det är vad jag är.

Och varför har jag helt plötsligt gjort en (nästintill) 180? Jag vet faktiskt inte, det har hittills varit en dag som alla andra. Jag vaknade upp till Satanic Mantra, duschade, tvättade, kollade Facebook, åt mat, hängde upp tvätt, kollade Facebook igen (för det är så jävla roligt, ju), drack kaffe med Denisa och sen ringde mamma. And now I’m doing this. Hmm… det var förmodligen min kära mor som väckte mig ur min koma, kombinerat med vad jag kom fram till under mitt kaffedrickande med Denisa. Om jag hade haft någon annan mamma (eller någon annan Denisa) i hela världen, så hade jag förmodligen blivit en enstöring för länge sedan.

Jag ska nog börja uppskatta livet lite mer.

Thank you. Det är menat till alla mina nära och kära som varit där för mig när jag varit fucked up skogstokig.

I will no longer wake up to Satanic Mantra.

My, my, my. Segaste dagen i mannaminne. Den har varit fylld av en konstant känsla av olust inför i princip allt, med en lätt släng av bakissjukan. Fast det kanske är samma sak?

Min skalle hänger inte riktigt med just nu, det gör den i och för sig sällan. Men idag har jag faktiskt varit extremt intelligensbefriad, ganska skönt. Jag tror att man helt enkelt måste gå runt och vara lite smått IQ-befriad ibland. Så länge man inte är det jämt så lär det ju inte vara någon fara (inbillar jag mig).

Varför lyckas det jämt bli så att man sitter och tänker på sånt som man absolut inte vill tänka på? Man gör vad som helst för att stoppa undan en del grejer så långt bak i hjärnan som möjligt, men de lyckas alltid ploppa fram. Detta sker dessutom alltid när man minst anar det. Fucked up, don’t like it.

Jag gillar inte mycket idag. Helst av allt så skulle jag vilja bli enväldig härskarinna över hela universum och styra över allt och alla. Sounds nice, you know. Föga troligt dock, föga troligt.

I do what I can and what I should do, don’t understand why all the stuff I have to do has to suck fucking ass though. Nödvändigt?

Jag kan fan inte sova, ofrivillig insomnia. I think too much. Det börjar bli gammalt nu, jag börjar tröttna.

There’s nothing in this world that feels very amusing or fulfilling right now. Folk verkar mest rädda, för allt. Not liking that, stop it!

Entertain me.

Folk har en tendens att gå sönder. Eller, de har rättare sagt en tendens att vara sönder, redan från början.

Och man kan inte laga en annan människa, det går inte. Alla är sönder, vissa mer än andra. Jag lutar nog mot mer, för jag tänker för mycket, på allt. Men inte lika mycket som förut.

Förut tänkte jag konstant på mitt ”förflutna”, med risk för att låta melodramatisk. Det gör jag inte nu längre, det finns ingen mening med det. Jag blickar framåt, för tiden kan inte gå åt något annat håll. Varför leva i det förflutna och tänka på det som varit? Det är så många som analyserar och tänker ”men om jag hade gjort på något annat sätt så hade jag kanske varit lycklig idag”. Maybe, but there’s not a damn thing you can do about it.

Ingenting kan ändra ditt förflutna. Det kanske kan glömmas bort, men aldrig ändras. Men för att kunna glömma sitt förflutna så måste man först acceptera det. Man måste acceptera det faktum att man inte alltid gjort de val som man hade gjort om man varit vid sina sinnes fulla bruk

We all do fucked up shit. Accept it. Live with it. Embrace it.

I am good, I am bad and I am filthy. This I know, for I have said it.

Människor är så sjukt multifacetterade. Alla har så många olika sidor, alla är allt.

Man kan omöjligen gilla allt med en person. Man har, som det heter, både bra och dåliga sidor. Men det är så subjektivt, man borde inte säga så. Man har sidor, helt enkelt. Det jag anser vara dåligt med en person, kan vara det som en annan älskar med den personen.

Om man får frågan, ”vilka är dina dåliga sidor?”, vad ska man svara då? Om man verkligen svarar på den frågan och säger vad som är dåligt med en, enligt en själv, då måste ju det innebära att det verkligen finns saker som man själv tycker är dåligt med en själv. Sorgligt. Inget är dåligt med mig. Jag behöver andra människor för att påpeka vad som är dåligt med mig. Just detta skulle många säkert klassa som egocentriskt, vilket förmodligen är en dålig sida.

Men om inte jag tycker att jag är bäst, vem ska då göra det? Man måste ge sig själv en liten egoboost ibland. Men bara för att jag råkar tycka att jag är bäst, så innebär det inte att jag förväntar mig att alla andra ska tycka det.

Att vara ödmjuk är inte i alla lägen det bästa. Gränsen mellan att vara ödmjuk och att nedvärdera sig själv är hårfin. Det är helt enkelt en balansgång som jag aldrig skulle klara av. Balans är inte riktigt min grej, det är allt eller inget, antingen så är man uppe eller nere.

Därför klassificerar jag mig själv som bäst.